Självmord

Varför begår man självmord? Varför går man så långt att man faktiskt tar det SISTA steget? Idag fick jag för första gången uppleva detta från första parkett. Något man aldrig trott ska hända, något som bara händer på film.

Trots närheten till ”huvudpersonen” så är det så otroligt svårt att förstå, att verkligen fatta, det går ju knappt. Jag har så svårt att känna, eller vad man känner går ju inte riktigt att förklara, något känner jag ju men känslorna är avtrubbade så det är riktigt svårt att urskilja vad som är vad.

Jag har alltid tyckt att det är fegt att ta sitt liv. Så känner jag fortfarande. Och att lämna sina nära och kära känns bara så fel, taskigt och egoistiskt på något sätt. För här lämnar en person livet och lämnar så mycket känslor bakom sig. Känslor som sina nära får ta hand om. Det är inget vidare.

Nu misslyckades försöket eller i alla fall kanske. Vårdas nu i respirator och hoppas att andningen kan komma igång av sig själv. Är nu bara att vänta..

När allt ordnat sig och personen i fråga fortfarande lever så är det ju meningen att man ska försöka återgå till livet. Är det lätt? Återstår att se. Men frågan är ju hur man kan fortsätta att leva och fortfarande ha tro på att detta inte händer igen. För har man ändå gått så långt att man verkligen tagit steget, planerat och skickat iväg farvälbrev, har man då fortfarande kvar någon livsgnista? Vill man inte leva så vill man inte leva och då är det något som är svårt att hindra.


Läs även andra bloggares åsikter om Självmord, Ta sitt liv, Sorg, Farväl, Känslor